Another Century Of Fakers

Gårdagen var seg. Tog en morgonpromenad med Carro och kollade på huset som brunnit under natten. (Mysigt att mitt rum fick ta del av brandrökslukten) Vi mådde båda ganska risigt, huvudvärk, illamående, seghet. Som vi förtjänade på ett ungefär. (Men det var lätt värt!) På kvällen gick vi i alla fall på Sex and The City, vi har tänkt se den hur läge som helst men det har aldrig blivit av. Vi bestämde oss för sena visningen, alltså var filmen slut nån gång efter tolv. Den var lite för cheezy för mig, men den var bra. Underhållande och lättsam.
För att slippa nattaxan på bussen tänkte vi gå hem. Pratandes och skrattandes började vi gå, men vi hann knappt gå i tio minuter innan en man i femtioårsåldern genskjuter oss från en sidogata. Han skrattar och säger hej, vi hejar kort tillbaka och går förbi honom. Han börjar gå efter oss, lite snabbare nu. Han fortsätter knappa in på oss och mumlar hela tiden ohörbara saker, men en sak hör jag: "snabba inte på nu villebråd". Vi börjar nu öka farten ordentligt, men det gör även han. Carro skriker "stick!" men han snabbar bara på, han nästan springer. Trots att vi går så fort vi kan så kommer han bara närmare och närmare, vi börjar springa. När vi kommer fram på en mer välbefolkad gata saktar vi ner och ser att han i alla fall är utom synhåll. Vi fortsätter gå hemåt, men nu pratar vi om andra saker än filmen. När vi skiljts åt och jag går sista biten hem, då är jag inte rädd längre. Jag är arg. Arg för att jag vet att jag som tjej är dömd till att vara rädd, dömd till minskad frihet och ökat ansvar. Man ska nämligen inte bara tänka på att akta sig för våldtäkts-situationer, om det händer så ska man också ha varit nykter, fullt påklädd (oavsett årstid) och så ska man självklart ha gjort motstånd som en elitsoldat - allt detta för att jävlen ska få typ tre ynka år. Vad är tre år för att ta ifrån någon allt? Trygghet, fri vilja, rätten till sin egen kropp och jag vet inte allt. Vågar knappt tänka på hur det skulle kännas om det hända någon nära mig, eller mig själv. Jag vet vad det är mina föräldrar tänker på när de ogillar tanken på campingfestivaler, sena utekvällar och hemgång på nattetid, men samtidigt är jag inte en sån som klarar av att känna sig liten, svag och frihetsberövad. Och ja, liknande saker har hänt mig flera gånger, men det känns lika surt varje gång. Det är inte själva händelsen som är jobbigast, det är alla tankar som sätts igång. (och ja, jag är en sån där dryg människa som tänker alldeles för mycket.)


Nu sitter jag i alla fall på altanen och schteker med bärbara datorn och homemade fläderblomssaft. Väldigt trevligt sätt att lindra huvudvärk på. Jag har gett upp det där med att vara blek och cool på Way Out West. Det är varmt och skönt, jag ska njuta av solen, punkt.
Och jag borde köpa biljett. Vad sägs? Värdigt/Ovärdigt?
Way Out West 995spänn plus tåg.